United States or South Africa ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.» Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal. När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem.
Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse.
I medio af maj utkom således: Resebilder af Kate Zimmermann. Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda dagen skulle det vara slut.
Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela tiden leker på tungan.
Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen. »Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom honom och en hand stacks under hans arm. »Åt katrinahållet.» Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände han för väl Karl Hedströms röst.
Fru Zimmermann satt och undrade öfver detta barn, som talade med ett sådant förakt och en sådan erfarenhet om männens brist på stolthet »vid sådana tillfällen». Och inom sig hörde hon den feta, goda fruns ord: en tom dansdocka.
Hon berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö, att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann. Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket hon tycktes anse för en stor hjeltedat.
»Jag har så länge önskat att få göra Kate Zimmermanns bekantskap», sade hon. »Det gläder mig. Var så god och tag plats.» Den unga damen slog sig ner på arbetsstolen, som fru Zimmermann nyss lemnat. »Får jag sitta här vid ert skrifbord?
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner. »Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Och båda parterna voro öfvertygade om att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund af sin lifsställning voro dömda till att handskas med. Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom den literära verlden för att mottaga sonens anbud.
Dagens Ord
Andra Tittar