Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln. De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den lilles ögonlock småningom började falla ihop. "Broder!" hviskade Frumentius. Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.
Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i utsvävningar förstört sitt fädernearv.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna. "De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla. "Då ät han opp oss!
Frihet måste hjälten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord: "Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda Och ditt hjärta nå: Tjusad af din makt, din ära, Ville hon en stund begära, Då för festen Hon kan tacka få."
Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom lydiga?"
Det måste ha hänt i morse tidigt Louis talade med onaturligt lugn, hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet.
Vi kunna ingenting göra åt den saken. Och naturligtvis är det så. Jag kan absolut inte göra något. Vi sutto tysta och så sade jag: Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar? Han reste sig och svarade: Nej, nej, på inga villkor jag vill det inte det vore ju att tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin tysta närvaro hotar de älskande? Singoalla spritter till och ropar: Assim! Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes rop. Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen. Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös.
Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och alfågelskytte.
Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och till råga på öfverraskningen Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad
Dagens Ord
Andra Tittar