Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 oktober 2025
Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra. Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, aldrig svika varandra. Hans kinder brände. Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva.
Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika... Inte svika... Nu hade hans stund kommit... Så kommenderade Kalle: Ett ttt våååå ttttrrr Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen. Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick Ett steg till. Nu såg han åt sidan.
Nu hade han världens ögon på sig. Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och nu var det hans , Stellans tur.
Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det? Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, aldrig ska säga att pappa Stellan iakttog en hårdnackad tystnad.
På schäslongen satt Märta Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka. Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.
Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som hos en liten fågel.
Nej, nu måste han. Säg, pappa, snälla pappa Nu såg hans far över tidningen: Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk höna. Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben. Pappa, snälla pappa, viskade han. Kläm ut med vad du har på hjärtat! Pappa, säg, får jag Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.
Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade: Va ä din far? Han ä löjtnant. Vid artillriet? Ja. Ebenezar nickade: Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten. Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare: Ja har listan på mig.
Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna: Var så god! Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än Josefs. Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".
Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? Någonting måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär i honom?... Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt leva inom sig?
Dagens Ord
Andra Tittar