Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juli 2025
Hästen begynte rycka i tyglarne, slog in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tömmar. Samuli blossade ur pipan. De kommo till granskogen. De mörka, på grenarne snöbetäckta träden skymde så att man icke såg en famn för sig, Hästen ville icke löpa jemnt, än sprang den, än stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog. Skogens hungrande varg andades tätt bakom dem.
Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.
Han bars fram och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek. Till slut sade hans farmor: Men vi måste byta på dig först. Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig. När han var färdig sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på sin farmors knä. De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och granen kastas på gården.
Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn, och jag var ibland hans häst och ibland hans karl det var alltid på samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk. Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen! Han såg upp en gång.
Han tyckte icke om sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville. Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som voro så kalla.
När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte. Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en frack karl, men du blir en odåga. Björn sparkade åt honom och gick. Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit märket. Ån hade ett hiskligt utseende.
Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången. Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.
»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du göra?» »Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan lugnande. Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på Stadt.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och därför sa' de att han var dåre.
Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog mig också för det jag ville dö. Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du. Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om.
Dagens Ord
Andra Tittar