Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 september 2025
Väl utanför låste hon dörren utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut. Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast. Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han sade icke ett ord.
Jag tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu. Det är för sent, jag kan inte numer. Mins du hvad Herren sade... Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig. Samuli vände henne ryggen. Förlåt, bad hon. Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera. Jag skall försöka tåla det.
Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i köket. Nästa söndag var hennes fridag.
Go'natt, finnkolixar! Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg. Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja.
Gubben pekade på ett ämbar vatten, en handduk, en stor, bred säng och gick. Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig. Fall på knä, sade han, fall på knä och kyss mina fötter. Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det vara. Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde på, fastän de voro en tre fyra stycken.
Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan det blir för sent.» Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och knogade, men det led inte.
I dag hade Samuli fått någon att älska, och i morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i fängelse. Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han förlät honom allt... Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte han sig upp i sängen.
Samuli gick då fram till bordet, lyfte vaxbelätet, så att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen under de tre männens förskräckta utrop, svordomar och förbannelser.
Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula: Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju så fort ni kan, lofva mig det. Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. Säg, det gör ni ju, så fort ni bara kan. Ja, hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan.
Dagens Ord
Andra Tittar