Han levde därefter ett ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat och dog slutligen av fyllerigalenskap. Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl vid den lilla båtviken och skildes åt för att olika vägar vandra genom livet.

Han såg sig omkring, söp in luften i stora drag, liksom hade han smakat den, han nästan luktade och snusade vädret. »Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den salta luften är läcker, kom och känn bra den smakarMan bar ut ett bord verandan. Man slamrade med glas, karaffiner, skålar och kannor.

Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig. Hvar för? Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu... Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville upp igen och börja arbeta...

Började från början, men denna gång utan »medborgerligt förtroende». Arbetade smått, svalt emellanåt och söp igen. Det var en kall vinterafton. Matti skulle hem från ett dansgille i Gammelstaden. Der hade han sett en hygglig flicka, en stackars fattig men ärbar tjensteflicka, som förehållit honom hans usla lif, hans dåliga sällskap och tagit löfte af honom att förändra sig.

Och söp han opp femton kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, födde han sig i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel. kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke betalades, och från köld var inte långt till ord. Och blev där en station mindre.

fort de kommo in tog han upp femtio kronor, lade dem bordet och reglade dörren. Tag fram spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt. Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå började han småsjunga.

Han bar sin titel grund av dess två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning. Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred annat angående superintendentens supning än omkostnaderna.

Han önskade en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef ja, ingen tänkte , att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla luntorna". Det är friskt i skogen. Med teckning.

Högfärden for i hufvudet honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och lyckades väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade, »var blefven till ett och såg ut som ett kreatur». Han söp att det knakade. Först bara vid kalas. med en eller annan kamrat hemma. Slutligen kunde det för sig helt allena, helst när ingen såg det.

Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål. Gusten satte näsan i vädret och söp in luften.