Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått trottoaren fram och stannat vid fönstret för att se på de nya orkidéerna; bland andra hade hon givit akt på en, som var alldeles lik den Johannes Hall hade haft i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon kommit att se in genom butiken genom rutan, och då stod Tomas därinne och köpte vita rosor.
Hon vyssade och knapprade på rutan. "Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!" Helmi såg på undret och glömde sin gråt. "Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen, "dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen." "Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något. "Ända till kvällen.
Ack, jag ville så gärna rista in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas icke skäras. Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett ord, han kunde inte rista något märke.
Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans bekymmer och lockade honom ut.
Gott möte. Fägnar mig, fägnar mig att träffa jungfru Stavas kära bror. Hatten av, min gode man, han har gäster i stugan. Gästgivarn svarade: Det är inte tid att konstra nu. Länsman sitter i köket. I jistini skrek gumman. Träsken for bort till fönstret, plattade näsan mot den svarta rutan. Men greven tände sin pipa. Han drog några bloss och betraktade ringarnas lek.
Natten har varit möda och slit. Men se! För dig och mig och oss alla tindra stjärnor uppå himlafältet, och i rappet glimtar dagen ur österled. Genom rutan ser jag en nattsudd, som mitt på torget skrålar naturens lov, medan en ensam poliskonstapel trår sina tysta fjät mot hans nacke. Olzonh, hör och se nattens sublima skönhet!
Och därför skakas han sen många år Af grafvens namn, hvar gång han det måst höra, Och därför bränner i hans själ dess sår, Och därför reser sig af harm hans hår, När ljudet Sveaborg blott når hans öra. Det var en vinterafton, mörk och sen. Den gamle, utan minnens skuld och utan En framtids fruktan, satt vid brasans sken Och hörde lugn, hur stormen ute hven Och dref i bistra skurar snö mot rutan.
Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan... Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual.
Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser, När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst.
Han grälade över murarna och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig. Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren och ropade: Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna!
Dagens Ord
Andra Tittar