United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han kastade ännu en blick genom fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes. Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen, Såg en munter sparf från fönsterkarmen, Pickade på rutan lätt och sad': "Gosse, hvarför sörja där, var glad! Med ett frö, som våren röjt på vallen, Med en droppe regn, ur drifvan fallen, Och en ton af kärlek från min brud Är jag rik och nöjd och säll som Gud!" "Arma sparf, men har jag vingar, svara, Att som du från jord till himmel fara?
Därefter bar han fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet; som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot rutan.
Från den bröt han bort det som han icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål i en glasruta.
Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen.
De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått. Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.
Carlsson satt som vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig, ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas skull.
Du minns, att hans hand stack ut genom rutan. Det var precis som om han Han tystnade. Abraham sade: Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut. Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer. Men jag tycker nästan jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i hand Såna idéer, sade Abraham.
Begrepp om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än många som icke vilja visa foten. En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen. Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel svarade: Ja hon är här!
Träsken upphörde att spela, tryckte sin krumma örnnäbb mot rutan och sökte förgäves upptäcka någonting i mörkret. Det var väl ugglan, sade mor i Sutre. Men lilla mamsellen hade av skrämseln råkat i en skakande gråt, som ej stod att stilla. Och greven sade: Kära Träsk, vi få unna min lilla grevinna ett par timmars sömn. Hon är trött. Vår resa blir försenad men det kan icke hjälpas.