Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 september 2025
Med fördubblad energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt väkt. Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a. »Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området.
Och för att få luft, för att icke kväfvas under denna våldsamma utvecklingsprocess, har jag full rätt att utgjuta mig på dess blad, att tjuta här, om det lindrar plågorna, låta pennan löpa åstad med hvar stämning och tanke. Stackars barn, du har så ondt, vi skola kela för dig den här gången. Du skall få allt hvad du vill, bara du håller dig andligen frisk.
Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med pennan överflyttade.
=De verldsliga visorna.= Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans begåfning.
Och för övrigt, bönderna erkänna tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera bläck och började ånyo kasta upp. »Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Nu ljög du, sade hjärnan.
Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till skrifbordet, med pennan i hand. Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der dagens jägtande lif stannat af.
Efter två timmars fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid. Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet.
Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara, gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel. Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag i pennan och skrifva det ner allt.
Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen beroende ställning, allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera jemnvigt ute i det fria.
Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland hette det: »Nej detta duger inte» eller: »här är ju ett stort hål; det här hänger inte ihop.» »Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in en kil med knappnålar. Jag reder det nog.» Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref skref så det yrde om pennan.
Dagens Ord
Andra Tittar