United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Solen sjunker, skuggorna förlängas; O, en skugga, mörkare än alla, Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas; Det är Dmitri. På det späda rofvet Ren hans eldblick fallit; segern vinkar, År af strider, feberyra drömmar, Dystra dagar, nätter utan hvila Skola gäldas nu. En blink, och målet Har han nått. Dock, under!
Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.» »Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!» Så, plötsligt sprang journalisten upp från sin stol: »Nej, nej, det är ju alldeles komplett omöjligt hvad ni säger. Hur kan ni i så få ord vända upp och ned på en hel världsåsikt? Det vore ju alldeles otänkbart!»
Jag tjänade här som gosse och hittar därför någorlunda bland ruinerna, som nu få stå och ramla som ett sista minne från mörkare tider. Men där lura farorna, och det är ingenting för dig, Glimma. Det säger du! svarade hon klingande klart och gjorde lös nyckelknippan och räckte honom den. Bär du den tunga bördan och gå förut och hjälp mig att leta upp ett säkert gömställe.
Barnen lekte på stugugolfvet... Allt var som nyss. Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt, allt var tyst och stilla.
Se på Ernst-Olof! sade fadern, och tag honom till föredöme! Han är som en pojke skall vara. Kom ihåg vad han har gjort! Så blev det höst. Dagen började litet senare, vattnet blev kallare och kvällarna mörkare. Pojkarna kände en viss längtan till staden, till gatorna, fotbollen och biograferna. Men ännu fanns ju en del kvar att göra på landet.
Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande.
För övrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt tätare skuggor, som föllo över skogen, att lyssna till kvällvindens suckar och betrakta stjärnorna, som tindrade så klart över granarnes bugande toppar. Och ju mörkare det blev, desto livligare målade sig på en viss fläck av himmelen ett rödaktigt, fladdrande återsken av masugnens lågor.