Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 juni 2025
Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla ögonblick, såg han sig om efter räddning... Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst galen.
Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.
Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan. Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn. Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv?
Så han sade; och hans maka svarte: "Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla; Vill du dröja här i natt, o herre, Skall mitt bröst vår sjuke broder nära." Talte så, och efter lämnadt bifall, Mot den hungertärde svage lutad, Bjöd hon moderligt den bruna barmen.
Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar.
Hanna skulle helst låtit bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen. Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för sqvallrets skull?
Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han, inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son. Han här och i sömn. Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst till fönstret, stängde det och gick tillbaka.
Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst. Icke Daniel. Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp, stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen, lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens ben med tjudret.
Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.
Dagens Ord
Andra Tittar