United States or Belgium ? Vote for the TOP Country of the Week !
När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen: »Vart skall du resa, och varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe; därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i Juda.
Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David och hans män sutto längst inne i grottan.
Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron, som vi talat om, över Lidan ... den där, du. Ha! Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen: kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster.
Annars är jag själv mest road av att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.
Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste. Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven.
Men medan Hon än talade, upphof Hon sina ögon, och se, Hon såg längst borta på bergen ett blänkande, såsom af vapens blänkande, och Herrans Ande kom öfver Henne, så att Hon ytterligare propheterade. Och Hon dansade för qvinnorna och de följde Henne, den återvändande hären till möte, med sjungande, trummande och spelande. Hvad? glimmar ej mot solens brand En lans der längst vid fästets rand?
Närmast, till venster låg Skeppsbron med lossande skutor och rörligt lif; och längst i fonden Ladugårdslandskyrkans kupol, höjande sig öfver de mellanliggande taken. Öfverallt föll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strömmens böljor gnistrade och glittrade som hvita lågor, genom hvilka de små kolibribåtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.
Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit, hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan oläsliga handskrift stod där: »Jag kommer i afton klockan elva. Var beredd! Intet kan hindra mig.» Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de Bac, satt Edmée de La Feuillade.
Han betraktade noga sin farmor medan hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern.
Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt, besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida, samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land. Fru Helena lyssnar och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även, där de längst bort i salen svänga sina sländor.