Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 september 2025
Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta? Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon andlös, förtviflad. Samma besked. Oh, Katuschka oh, Katuschka, han är död, död den stormiga qvällen ute på isen! så ropade kaptenskan emot henne. Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Det låg der, icke mer så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd. Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga penningar, lönen var må hända innestående. Eller han hade kanske hyrt dem ett kök i staden kanske köpt bohag och kärl dertill.
Kajsa tyckte, att han gerna kunde sagt något vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han menat, att Rellu-Calle egentligen var ett »varnande exempel». Så skulle man icke lefva. Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur tacksam, hur gladlynt och lättledd.
Herre Gud, att det är min Nadja, som talar så... Kajsa suckade och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i hop öfver magen. Herre Gud! Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat Gud, om du haft hälften så godt.
Saftri ropade hon efter honom, Saftri, i morgon, i morgon skall du få veta det. Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en liten stum scen. Sergej ville egentligen ingenting. Han såg generad ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar. Så började kurtisen om igen. Nu ville han bestämdt. Men inte hon. Kaptenskan kom ännu en gång emellan som tolk.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne vacklande. Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk. Han låg i fem veckor.
Flamman upplyste hennes ansigte, som nu strålade af förhoppningar och glädje. Hon nickade förnöjdt och smågnolade, under det madamen gjorde sina glänsande förespeglingar. Det dagades för dem alltså. Och någonting af detta var det just hon ansåg som »det lyckligaste!» Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på.
Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket. Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom fönstret och belyste scenen. Ja, snyftade modern, ja, det är slut nu. Allt är slut. Och presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. Jag tror det inte. Jo, mor, förklarade barnet, jo, Gud är med oss.
Om en stund gick det öfver, och han kunde åter börja. Men det var bättre att se på Kajsa. Hon tvättade. Hennes hvita armar hade blifvit röda. Hennes röda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga läppar voro ej mer så blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela dagen. Och halfva natten. Men ändå var der stor fattigdom. Icke nöd, nej, långt ifrån, bara fattigdom.
Och han hade en hop med behof. Han fick kläder, snygga, hela kläder, varma och starka. Men maten blef svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat så mycket och så sjukdomen... När våren kom, mannen hade nu legat i mer än ett år i grafven, tog Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla »röda stugan», ett stycke från sjelfva gården.
Dagens Ord
Andra Tittar