Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 juli 2025
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om. Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas.
Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt! Han kysste bort mitt svar. Och jag var ensam. Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble.
Känslan, som en gång förenat dem, kunde ännu någon gång flamma till, men efteråt blef mörkret då alltid ännu kallare och tätare, och i natten vred Elsa sina händer af skam och nämnde sig själf vid de nesligaste namn.
Tittar jag i spegeln bara, Ser jag själf dock mycket mer, Än min hela friarskara På en afton ser. Ljuft det vore att berömmas, Fast berömmet är en vind, Skulle ej mitt hjärta glömmas För min vackra kind. Men för den blott ord man äger, Blott för den är känslan gjord; Ingen till mitthjärta säger Ett förtroligt ord.
Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, fastän den skälvde av nyfikenhet. Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs. Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett slag ha skjutit i vädret.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig. »Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.» Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig.
Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden fram.
Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand. Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga, mitt enda. Ja-a Förstår du det? Ja, farmor. Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans hand. För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av frihet hade försvunnit.
Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på den gamla gården. Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och skrattade åt honom där nere... Han hade känslan av att redan ha blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det var han inte.
Fadern såg på honom med en tung och slö blick. Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan. Tack ska du ha satans mörk Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol.
Dagens Ord
Andra Tittar