Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 november 2025
Med brusten blick, af fasa öfversvämmad, Jag ilade till mina kulor åter, Lik en förirrad natt i dagens famn, Lik molnets skugga, som med oro flyr, Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten. Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord? För hvem skall jag mitt öde uppenbara? Den stela klippan rörs ej af mitt kval, Och natten äger för mitt språk ej öra.
Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att skaffa hjälp.
Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad. Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon var nära att kväfvas. Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en ledig stol.
Lyckligtvis hittade vi slutligen dina egna spår. Valdemar var ännu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som aldrig kunde säga nej till vad livet bjöd, lät den gamle riddarens stämma spröd och ömklig.
Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen. De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga.
Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han förtvivlade om att någonsin varda befriad. Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.
Skymassornas vilda jakt ilade fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i upplösningstillstånd, på flykt. Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter. Vart går du, Märta? Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen där mellan träden jag vill komma upp på en höjd... med utsikt... Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.
Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?» Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång.
Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast Svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn. Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan Sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt.
Greta steg upp med hjärtat fylldt af frid och glädje, och med lätta steg ilade hon tillbaka till Solbacken. Vid en krökning af vägen fick hon se Lotta ute på gården, och hon ropade på långt håll: "Söta, snälla Lotta förlåt mig, ack, förlåt mig!" Och hvad gjorde Lotta? Jo, hon släppte hela vedfånget, som hon höll på armen, och sprang med glådjestrålande ögon emot Greta.
Dagens Ord
Andra Tittar