Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 juni 2025
De kunna icke skänka mig henne. Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta, skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar. Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och hopp ännu givas för mig? Han dolde ansiktet i sina händer.
Jag kan få sova, vilket jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av vällust, bara jag tänker på sömn...! Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar.
Det finnes stunder dock, då ögat, glömskt Af skymningen, af fasorna och striden, Med barnslig vällust ser på stjärnan blott; Och dessa stunder vördar, svagheten Som sina ljusa stunder, älskar dem Som glädjens lätta ögonblick af lifvet; Men kraften, men det starka hjärtat åter Förbannar dem som foster af en afgrund, Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp, Blott för att visa, hur dess vingar domna, Försåtligt talande om ljus och frid För tanken, som i villans öknar famlar.
Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman. Är det inte något hopp? frågade pastorn, när de voro i porten. Nej, svarade doktorn kort. De gingo tillsamman längs trottoaren. De hade samma väg. Efter en stund sade pastorn åter: Jag har inte nyligen sett ett så stort elände. Det fins nog mycket sådant i verlden. Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elände.
Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga.
Då, så säga än hans män, Var ej godt för fienden, Då var gubben lik hin onde, Annars var han som en bonde. Sådan kom han med sin flock, Samma pipa, samma jack, Efter många hårda strider Fram till Karstula omsider. Hela finska härens hopp Hvilade på denna tropp, Knappt tolf hundra man numera; Vlastoff kom med trefaldt flera.
Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett svar. »Nu nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken. »Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!» »Nej, va fadren, hupp nu ska vi ta en prome homenix i vagn. Jag kör! Hoppa upp hopp gubbar!»
»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket lyckligare!» Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.
Så må vi akta grant uppå, När Herrans bud vi höra, Och gärna på hans vägar gå Och gladt hans vilja göra. Förläna oss där nåder till, O Gud, som ingens ofärd vill; På dig vi oss förtröste. N:o 3. Guds helga bud förnimmer jag, De äro för mig dag för dag; Men ser jag, hur jag fyllt dem opp, Då brista mig båd mod och hopp.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Dagens Ord
Andra Tittar