Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 oktober 2025
Blir jag utskämd i ditt hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning.
Han satt också till häst, och ännu en gång följde båda vägen inåt skogen. Det fanns nu bara en gård, där ingen ännu hade frågat, och det var Ulv Ulvssons. Den låg nere på slätten, och från bergsstigen kunde de se husen och det lummiga vårdträdet. Folke Filbyter vände sin häst och styrde rakt ned mot gården. Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du inte längre vad du gör.
Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och Ingevald och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto mig bara behålla det röda silvret och guldet.
Varför hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bänt i klosterporten med ett svärd? Men då hade det icke varit han. Hon var så upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt gav akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en mycket nyfiken liten rund kvinna.
Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hört på sönernas brusande ordflöde, trevade på sitt bröst under vargskinnen. Kom hit, Folke, sade han. Du får hjälpa mig. Jag har blivit så lamhänt. Här på bröstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall gå till den mellersta kistan och plocka fram fat och bägare, så att det blir dukat för så höga gäster efter deras stånd.
Nu förstår jag, att jag kommer i rätt stund, och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg. Din herre gjorde bättre i att hålla dig till arbete än att jämt låta dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade. Det förtröt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom för att bli buren till den nykomne.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhuvan till rätta. Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar. Än lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en tennkanna. Än är hans tid inte förbi.
Var karl, som slog upp minst fem ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen. Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå. God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken. Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg.
Ingrid Svantepolksdotter smög sig fram till honom och frågade om Folke Algotsson, och han lovade att hjälpa henne med brev och hälsningar, bara han emellanåt fick slippa in till Yrsa-lill. Nunnorna buro in henne i en cell och vårdade henne ömt. De gåvo henne rena kläder av vitt ylle, och många vallfärdade sedan dit för att få se den sovande vallkullan i Vreta.
Kanske lyssnar hon därför hellre till sina bröder än till oss gamla. Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till henne och talade först. Min syster får ingen tvinga, sade han kort. Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast var och en som han talade till. Ni äro från vettet, unga människor! ropade han.
Dagens Ord
Andra Tittar