Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 oktober 2025
Vill du spilla både ditt eget liv och din bästa träls, då skall du fortsätta just så som du nu vänt hästen. Folke Filbyter red tyst på, men bryten tänkte, att han väl skulle betänka sig, om han fann sig ensam. Därför steg han av. Han stannade ändå vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde hjälpa honom, utan vapen som han var.
Du känner då igen honom? Är du alldeles viss på din sak? Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund bestämt. Kom närmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter, fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer oförbehållsamma.
Många av menigheten skyndade också till, när de upptäckte det mäktiga husbondfolket på tornet. Jarlen såg med välbehag och stolthet över sina ägor, de fetaste och bördigaste i landet. Åt alla sidor bredde sig i vinterskymningen de kulliga östgötafälten, där rika skördar grönskade under skaren. På Folke Filbyters hög brann påskelden, och bockhornen och de smällande träsulorna hördes lång väg.
Kan du inte känna det där inne i ditt bröst, Folke? Jag har aldrig tänkt på att fråga om ditt namn. Alla kalla de dig bara jarlen och skynda sig sedan att förbanna dig. Heter du inte Folke? Jarlen svarade med en axelryckning och vände sig halvt bortåt. Jag såg det stjärnuddiga födelsemärket i din hand, Folke, fortsatte den gamle. På det känner jag igen dig.
Det finns inte en krämare, som inte skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet. Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en bred fromhet på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som syntes honom själv så misstänkta.
Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det är jarlen, som talar. Varför plågar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och förde det åt sidan. Låt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt förstånd, och han är uthållig. Hallsten, du har det bästa hjärtat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Så hotande som tiden är, skulle jag åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender. Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den? Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ.
Jag ser en vitskäggig gubbe ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista drotten av Ivar Vidfamnes ätt. I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett tunt hölje av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen höll han om säcken.
Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte höra en galt grymta utan att genast ränna kniven i honom. Därpå känner man igen er. Jag rider omkring och söker en försvunnen son, och jag är från mjölnarnas och stigmännens bygd sunnanskogs. Där letade ni er ännu aldrig några konungar. Hur skulle det sluta, om till och med östgötarna trodde sig goda nog att bli konungar i Svitjod!
Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl. Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom. Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga lugnare i högen, bara jag hade visshet.
Dagens Ord
Andra Tittar