United States or Nepal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hugga i med arbetet, vara djärf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och icke bekymra mig om, att jag är en myra inför Odysseus. Tappa modet? Bli förkrossad? Nix! Icke ännu. Arbetet är mig mer än I. M. Och ännu har han icke sett så djupt i mina kort, att han bestämdt kan veta, om icke möjligen Elsa Finne kan duga ändå.
Vi stodo i skuggan borta vid spegeln, hans ansikte var tätt intill mitt hans kära ansikte, som jag nu icke får se på långa, långa tider. Han hviskade upprörd: Och så skall du göra ditt vackra namn, Elsa Finne, kändt och beundradt! Han kysste bort mitt svar. Och jag var ensam. Jag lider, men jag lefver. Och det var just känslan af att icke lefva, som dref min bort från Tibble.
Hvad han sade, föll i tycket, Väckte tankar mångahanda, Fast det ej var grant och mycket, Endast talt i Munters anda; Nog det var att vittne bära Om vår trohet, om vår ära, Nog också till krigarns minne; Orden lydde: "Han var finne." Han stod på sin farstutrappa Med mössa af krigarsnitt, Med sporrar och ryttarkappa; Han ärnade göra sin ridt.
Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen hustru.
En himmelsk ro, en salig frid Uti Guds hus vi finne, Vi komme undan kamp och strid Som till en hamn där inne; För världens storm, som blåser vild, Oss fläktar kring Guds Anda mild, Då vi den hamnen hinne. Du sorgsna själ, du kvalda bröst, Du har det känt och pröfvat, Du vet, hvar hjärtat finner tröst, När det är värst bedröfvadt.
Ack, att i oss vi finne Så mycken skröplighet! Till hjärta, håg och sinne okyskhet. Sin väg vår ovän vet: Hvar god och härlig gåfva Till ondt han vända kan, Och där vi säkre sofva, Där sofver icke han. Upp då ur sömn och dvala! Ej finnes annat råd. Upp att med Herran tala Om bistånd, hjälp och nåd!
Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!"
Hon blef icke rädd, hon lyfte sig blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes mörka pupiller. Hvem är du? frågade hon. Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du? Jag heter Elsa Finne. Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var. Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst deltagande. Magistern är död, svarade hon.
Han steg ned från katedern och räckte Elsa sin hand: Tack för det ni stannade kvar! sade han enkelt och varmt. Jag förstår att ni velat demonstrera för yttrandefriheten. Vill ni också säga mig ert namn? Hon svarade med gråten i halsen: Jag heter Elsa Finne men jag är gift med hon gjorde en gest mot dörren med prosten. Han nickade, som om han velat säga, att han också gissat sig till det.
Vackrast har skalden måhända tecknat nationalkaraktären i Munter, som i hurtighet och handlingskraft höjer sig öfver de föregående; också blef det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvärda vittnesbörd: han var finne!