United States or French Southern Territories ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det? Hon är en månskensmenniska.» Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt vatten. »Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Hatten var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard. Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten.
Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker.
DANN. Här kan ni finna, hvad jag måste tåla Af denna flicka, ja, långt mer därtill; På detta vis är hon i stånd att måla Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill. Det här var ett sätt, vill ni höra flera? JULIA. Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera! Men i er färg hvad växelspel! Er kind har nu en glöd, att den kan bränna. v.
Deras, under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen äga ej mer den klara glansen. När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i hjärtat att se dem. Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland.
Och länsman tog fram sina brillor, hornbågade och försedda med stora, runda förstoringsglas. Hans ögon hade färg som gråsten, men bakom glasen fick stenen lyster och blänkte som pärlemor. Länsman ställde ljusen i en halvring kring luntorna, snöt sig stillsamt i en väldig, brun näsduk, torkade näsa och mun och skägg och hjässa och sade: Då ber vi herr greven stiga in. Gästgivarn öppnade dörren.
Han teg, den unge generalen teg, Men i hans kinder steg den blod, hvars färg Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder, Och fursten såg det och tog vid på nytt: "Ni tycks ej gilla detta milda klander, Ej själf ens funnit några fel kanhända? Välan! Hvad tecken gaf en grenadier På eder flygel sin kamrat i ledet?
Enkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, är Saarijärvi-bons lefnadssätt. Lik badstugan, hans enda och oumbärliga lyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla.
Det gjorde honom åtminstone icke glad, om det också icke gaf någon afgjord färg åt hans kommande nervlif. Men hvem vet! De första åren äro lika vigtiga som de nio månaderna före. Vid fem år kom han i småbarnsskolan. Han kunde sina lexor och läste rent innantill.