Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 september 2025
Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av barrträdens dunkel, sade min hustru: »Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.» Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför klänningen. »Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du skall finna den efter mig.»
Ernst-Olof gick rätt emot henne, och då hon stannade, knöt han näven under näsan på henne och sade så hårt han kunde: Det vill jag bara säga dej, unge, att om du ramlar i sjön en gång till, så kommer jag absolut inte att dra opp dej så mycket du vet det, jäkla jänta ! Aftonen var stilla och vacker. Solen hade gått ned bakom sitt vanliga berg och skogens mörka dunkel drog in bland hus och villor.
När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade: Nu lyser jag för oss! Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
Ja, nådens Herre du, Lys nåd uti vårt sinne, Att när det dagas ute nu, Ej mörker rår där inne. Ty bodde vi i solens hus Och idel strålar såge, Men hade icke dig till ljus, I dunkel natt vi låge. Kom, du vår rätta sol och dag, Sänd af ditt ljus en strimma, Och synden i vår själ förtag, Som är dess natt och dimma. Du lifvets sol, i Kristus här Till världens fröjd uppgången!
Han låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått i borgen för nå'nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit.
Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter.
Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor... Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade...
Men när Dybedræt tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade somnat i en stol.
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick I sonens öga hade hans moder fäst, Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt Och sträckte majestätlig sin hand mot en: "När denne stjärnomstrålade", sade hon, "Kom från sin första ynglinga-utflykt hem, Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm, Så utan yttre, skimrande glans som du.
Dagens Ord
Andra Tittar