Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 september 2025
Här, med sol, med haf och med jord till vittnen, Skall han stå och döma emellan oss." När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam Kom han klippornas stig uppför, Ej som fordom strålande, vapensmyckad, Men med blottadt hufvud och utan sköld. Blekhet i hans anlet låg, lik skenet Öfver drifvan en månklar natt; Dyster var han själf som en syn ur grafven, Och i handen bar han ett blodigt svärd.
Snö föll neder på Sankt Görans-dagen; Fågeln genomflöge ej dess flingor. Flickan trampar drifvan, bar om foten, Efter henne bär dess broder skorna. "Kännes ej i dina fötter vintern?" "Ej i mina fötter kännes vintern, Vintern känner jag uti mitt hjärta; Dock från snön är vintern ej där inne, Vintern där är kommen från min moder, Som mig ger åt den, som jag ej älskar."
Snarare träffar du skyn, än den flyende älgen på slikt håll. Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret, Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran Följde hans dånande skott, ty den fjärran trafvande älgen Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan. Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes. Dock, hvi talar jag här om vår jakt?
Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln. Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade: "Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkret Tåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan; Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen. Därför åker du bäst, då min son med vigare fötter Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten."
Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt. Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.
Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med! Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår."
Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slog sitt bröst och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit! Svår är döden, men att lefva värre."
På den hvita drifvan ser jag skenet af ljus från hennes fönster. Själf har jag tändt min lampa i brist af sömn. O, strålar på drifvan, vittnen om en ljus källa, ur hvilken I utgått, i er har jag under natten älskat att se bilder af mänskligheten, denna heliga strålflod från Gud.
I ljus smalt rodnan bort kring österns berg, Och dagens strålflod kom alltmera nära, Då tog omkring oss drifvan purpurfärg, Där grydde morgonrodnan af vår ära: Allt djupare, ju högre solen stod, Sken denna morgonrodnad, den var blod. Men dagens första väkt knappt än förgått, När stridens sista flamma var förbrunnen Och Siikajokis unga seger fått En tvillingsbroder, lika skön befunnen.
Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom hoppande och dykande i drifvan. "Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."
Dagens Ord
Andra Tittar