Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juli 2025
Å, låt dem löpa, du! sade gumman. Och det föreföll Daniel, som om hon hade skrattat åt honom. Fast han intet skratt hörde. Han buttrade till. Jag tror I är velig, mor. Sen de gjort en sån orätt! Men gumman sade: Har de gjort orätt, så ska du säga det åt länsman. Han håller reda på rätt och orätt. Den! sade Daniel, nickade och försvann.
Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags syner och drömmar.
Daniel svarade: Vi har stått i förstugan och hört på Träsken. Har du inte annat att göra, du? fräste gumman. Jo, sade Daniel, jag skulle gå till stallet för nattfodret. Men det är något underligt på gården. För strax som jag kom nedför trappan, stötte jag mot något skrangel. Och det var kolrakärran. Kolrakärran? upprepade mor i Sutre. Ocken har kört ut med kolrakärran? Daniel skakade på huvudet.
Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer. HERTIGEN. Det är således här du låtit sätta in Daniel Hjort? SCHEEL. Det var hans egen önskan. Så snart vi honom löst ur kedjorna, han störtade ur hvalfvet upp och ville, knapt hörande de ord jag lugnande till honom stälde, bort frän slottet fly, till dess han slutligen gick in uppå att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i den rasande backen? Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören. Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen. I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken.
KATRI. Din make tog min fars, min makes hufvud. EBBA FLEMING. Erici! Tolfte scenen. De förra. KATRI. Och din son han är ej mer. EBBA FLEMING. Gud! KATRI. Och min son var den, som störtat er! ERICUS ERICI. Hör upp, hvem än du är, och mins att hämnden ej människan tillhör. Trettonde scenen. De förra. Hertigen. Scheel. Herrar i hertigens svit. Menighet från Åbo. Knektar. Daniel Hjort.
Det var texten, och nu kom utläggningen. Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar. Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att en resande höll sitt intåg genom södra grinden. Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt.
Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.» Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.» När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom.
HERTIGEN. Slut är vårt värf. Men innan vi gå bort från denna plats, där med så mycket blod vi rikets frid ha tvungits köpa och besegla, har jag ännu en förrättning kvar. Träd fram intill min sida, Daniel Hjort!
Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.
Dagens Ord
Andra Tittar