United States or Grenada ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande på den hårfina strimman mellan himmel och haf; och hon kände med en brännande saknad, att lifvet icke lefdes annorstädes än därborta, dit solen gick. Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville icke se tillbaka. Hon vände sig om.
Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran, avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån middagssolen sände sina brännande strålar. Vem var han?
Han tyckte sig i ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen... Det var vidrigt! Hans egen far!
Det var, som om piskor vinit, som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött. Men jag tänkte icke längre på mitt barn.
Hon hade trädt honom till mötes i en stämning af högtid och allvar för att ge honom sitt löfte och så kom detta brännande insegel och väckte ond blod inom henne, ingaf henne en obestämd, oförklarlig vedervilja. Hon ryckte sig lös och sköt honom framför sig; och innan hon själf trädde in för att mottaga farmors välsignelse, torkade hon sig hårdt om munnen med en näsduk bakom sin trolofvades rygg.
Närmast hon kransas av gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga.
Då och då kom det några ord, fallande öfver mig som ett gissels remmar, lämnande blodiga strimmor med en brännande sveda. De kommo med långa mellantider förebrående bittert, med något af smärta. Om jag kunde begripa hur vidrigt och onaturligt detta föreföll honom detta att liksom klyfva sig midt i tu och låta den ena halfvan sitta och betrakta den andra.
Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med “väsende“ låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper? En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla.
Hela Silverbucklas inre uppreste sig emot att bli tagen för en Olson. Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar. Det kändes skönt.
Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land? Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går ej framåt.
Dagens Ord
Andra Tittar