Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 juni 2025
Då hon om en stund kom tillbaka, möttes hon af en underlig syn. Betty med eldgaffeln i handen jagade rundt omkring rummet efter Bob, som mästerligt förstod att komma undan och att tränga in sin kropp på de mest oåtkomliga ställen, medan det hela tiden såg ut, som om alltsammans var den muntraste lek. Det såg så lustigt ut, att Eva höll på att brista i skratt.
Bartendern smålog också, men inte mot Bob. "Tattale liten", sade Bob. "Han har fått ont i halsen och har inte sin mamma här, som kan se till honom. Men han tar sin medicin ordentligt själv." "Låt pojken vara", sade Iwar Hanson. "Han gör dig ju intet för när." "Håll käften", svarade Bob. "Du är inte tilltalad. Jag ska inte röra honom förresten, han är så liten och klen.
"Mina ord kunna inte uttrycka med vilken njutning jag kommer att skära halsen av Charley Reeves vid första möjliga tillfälle", flämtade Bob, så snart han åter kunde andas. Och jag tror att han menade det. Well! Vad var att göra. Charley satt visserligen och läste tidningen, men jag hade ingenting att läsa, och det började bli lite långsamt för mig.
Skickar dina saker alldeles för sent. Tänk om ditt telegram av någon anledning blev hindrat en timma eller två eller tre, så var ju mitt ute och telegraferat över hela Amerika innan ditt hann över, och du skulle få på huden av din tidning för att du kablade gamla nyheter." "Men det blir inte försenat", sade Bob, och klev upp för trappan. "Var inte du för säker", svarade jag.
Efter denna olämpliga början bad han Charley göra honom den tjänsten att slå mig i skallen med något tungt, samt slutade med ett bestämt löfte att mörda oss båda när han kom upp, vilket i hög grad minskade utsikterna för att vi någonsin skulle resa oss. "Bob!" sade jag emellertid vänligt till honom. "Är du på något sätt stött på mig?" "Mordbrännare!" svarade han, vilket jag tydde som ett jakande.
Bartendern betraktade småleende Bobs väsentligt förändrade ansikte. "Gå upp på hotellet", sade han. "Han bor där. Fråga efter dövstumme Kid Carrigan, den bäste lättviktsboxaren i Chicago." Bob gick inte upp.
Jag tycker inte om nervösa personer. I synnerhet när de ha skjutvapen. Se Bob och jag intervjuade en sårad i förmiddags, det vill säga, jag intervjuade, och Bob hade mera ett dränggöra, han stenograferade, så att den saken var alldeles i sin ordning.
"Bob!" sade jag. "Jag tycker inte om, att folk går omkring och äro stötta på mig, och därför vill jag föreslå en uppgörelse." "Jag går med på en förlikning", svarade Bob, "om du ger mig skriftligt på att du begår harakiri inom tjugufyra timmar." "Det vore ett bra sätt att få saken ur världen", svarade jag. "Men nästan enklare för Charley och mig vore att sitta kvar här tills du dör."
"Det var ju roligt att ni fått tillbaka er livslust. Far i frid." "Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om allt det underbara som jag upplevat." Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst. "Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn.
Jag har förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig.
Dagens Ord
Andra Tittar