Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 juni 2025
"Om vi, mot förmodan, skulle släppa dig levande på fötter igen, och du skulle försöka slå ihjäl en av oss, så bör till och med ditt intellekt fatta, att vi båda kommo att ta hand om dig, och då vore du slut." Bob teg, förståndigt nog. "Men", fortsatte jag. "Nu är vi i Frankrike där dueller är på modet, och om du vill lova att uppföra dig anständigt, så skall du få lov att duellera med mig."
"Du är sex fot och tre tum lång, och väger över tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka imitera en gentleman i uppförandet." "Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att karlen skall hälsa på mig." Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg honom inte.
Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt intresse för verkligheten, skakade på huvudet. "Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än jag." "Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob, så gå vi på igen?
Om en person, som till och med bor här på hotellet, vill gå in till den här baren och dricka vatten eller va tusan som helst, och läsa sin tidning i ro och fred, utan att tala med en så'n där skrävlande, tjock drulle som du, så har han rätt till det, och hör se'n. Du äger inte hotellet." "Lägg dig inte i det här, annars skall jag ändra om dig i ansiktet", svarade Bob.
När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som jag ovillkorligen måste träffa på vägen. Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en stabsadjutant.
Eller jag tror vi lånar ett par kavallerisablar så kan jag hugga er i bitar båda två. Det blir trevligast." Vi släppte upp honom och han var glad som ett barn, och föll oss om halsen och grät av glädje, och lovade att göra pinan lång. Till slut kom vi överens om att Bob och jag skulle duellera först och Charley vara sekundant åt mig. Vapen lät jag honom själv välja.
Tag en cigarr till! Jag är inte rädd om dem." I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor. "Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?" "Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre.
En brylling till min hustrus första eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt inte oss hindra dig. Generalen väntar." "Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst sista också."
"Tror du, att du är något slags europeisk prins eller så, som inte kan se en vanlig enkel amerikansk medborgare?" Främlingen vände bladet i tidningen och började läsa fotbollsnotiserna. Bob Kelly låtsades han inte om. "Hör du, Bob", sade Eddy, bartendern. "Nu kan det vara nog med det där.
Well, Bob och jag åkte till den bondstuga, där vi mot ersättning av en mindre förmögenhet lyckats få kvarter, och Bob föreslog, att vi skulle gå in i var sitt rum och skriva ut telegrammen eftersom vi hade god tid. Vi behövde ju inte kabla förrän klockan två.
Dagens Ord
Andra Tittar