Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 oktober 2025
Bär jag henne drufvor i min bröstduk, Mögla skola de på långa vägen, Eller på min hemfärd saknans tårar Fräta opp min näsduk intill bitar." Honom svarar kapetan Johannes: "Fjärran dväljs också min älskarinna; Men så snart jag saknar henne, frågar Icke jag: är klar, är mulen natten? Ej min hingst: om vada finns i strömmen; Öfver fält och ej ett spår oss röjer, Öfver ström och ej en bölja plaskar."
När jag ser, hur fjärden fradgas, Ser, hur böljan slår mot stranden, Lägger jag min hand på vågen, Doppar fingrets spets i djupet: Sakta, sakta, vilda bölja, Somna, låt de andra sofva!
Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min lilla gudstjänst, min vän Nu var han borta där stod Davids far hans hjärna klarnade, en bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Hon lutade sig ned, och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och upplivande. Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta. Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord.
Sin fosterjord han trohet svor, För den som för en brud, en mor Sitt allt han ville våga, Med denna kärlek blef han stor. Han föll; och dock, hvad härlig lott Att dö som han, sen så man fått Sitt lif med ära hölja! Det är att trotsa glömskans sjö, Att lyftas som en grönklädd ö Ur djupet af dess bölja; Det är att dö, och dock ej dö.
Men hur de kommit, hur de gått, Jag känt dem ganska väl: De varit tomma skyar blott I spegeln af min själ. Och spegelns ljus och mörker skall Likväl af dem bero! O källa, när blir leken all, När får din bölja ro? Jag vet ej, hvad jag hoppas, Och hoppas likafullt; Mitt hjärta känns så ödsligt, Och är ändå så fullt. Hvart syftar denna oro, Som ej ett mål kan nå?
O, så länge du besökte källan, Glömdes hennes täcka stränder sällan. Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen, Kunde herden där fördrömma dagen. Trånans suckar, glädjens gälla stämma Voro vid dess bölja då som hemma, Och så långt hon flöt, den spegelklara, Hördes sång och muntra flöjter bara. Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Grydde nu Den dag, som såg mig på Cronas hed, När Trenmors skara där blödde Och Erin höljdes af sorg! Då funne på sandens bädd Snart Lochlins kämpe sin graf också, Lik hafvets bölja, som störtar På stranden opp och förgås. Men flydd är Morannals tid, Hans arm är vissnad, hans blick är släckt, Hans strider blekna i fjärran Som vinterns nattliga sken.
Hvarför är den sköna helgedom, Där naturen som prästinna dröjer, För min blick så stel, så glädjetom, Om ej dig jag bland dess under röjer? Såsom jag i stoftets bojor snärd, Såsom jag ett rof för ödets bölja, Är för mig du mera än en värld, Fast den minsta buske kan dig dölja.
JOHAN FLEMING. Jag kan, jag vill ej tro det STÅLARM. Skåda själf! De bölja om hvarandra. Täta massor mot porten störta sig. Förgäfves söka de gråa veteraner häjda dem. STÅLARM. Må ingen häjda dem. OLOF KLAESSON. Du vågar mycket. STÅLARM. Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars också till hjärtat kunnat sprida sig. Nu må värt råd begynna. OLOF KLAESSON. Värre makter än missmod värkat det.
Dagens Ord
Andra Tittar