United States or Tanzania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, där.
Du skulle om du var så god som den bästa man kan finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade, skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i alla fall människa, Albert, du som jag.
Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det allenast älskvärdhet, tänkte han. Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara? Jag undrar, om det kan vara långt dit? Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen. Blott på vägen? Nej framme ... om ... Albert!
Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur gick det med dig?
Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör. Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra? Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men du svarar mig inte? På vad skall jag svara? Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte? Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord. Vad?
Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog och det smakade. Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren. Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.
Jag skall bevaka din kappsäck. Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon satt avsides på däck. Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel.
Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge den över mig. Albert teg: han klappade barnen på hjässan. Ack, du tycker om små barn! utropade hon. Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar, Sara, var ogif ... Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar dem.
I detta ögonblick klockan var väl bortemot elva hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel, allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och Albert de Permon.