Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juni 2025
Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt var.
Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch. Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god. Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.
Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka. Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det. Vad som inte är ditt, det är mitt! Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall du veta.
Kyrkogården, omgiven av en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern, att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig. Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra.
Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst. Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist? I Arboga ... Albert.
Den gamla gården har bevarats för eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå, där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan.
Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an, Albert? Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: Det går an.
Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ... Dött? Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och lät barnen gå där. Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?
Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. Hämta dig! Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss! av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert. Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och svalkade sig med näsduken.
Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ... Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt räckte åt Albert.
Dagens Ord
Andra Tittar