Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juni 2025
Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned och se efter, att de spänner för. Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört: gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.
Vita levkojor? Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste likväl ... Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas, Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre inga ha i sina lufter.
Albert pekade åt karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet: Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren. Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren. Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi lägga det överst på båren. Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i Saras anlete. De kom i land.
Det kan jag förstå. På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta? Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam. Det måste jag. Jag kan inte undvika det. Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta.
Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt. Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans.
Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar. Till Konstnärsartesten Albert Larsson. Stockholm. Di Skånske målarna. Högädle Larsson!
Att stå i sådan där tacksamhet är olidligt. Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig känsla? Tacksamhet ... Albert! Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag.
Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden.
Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och inte att du var på landet heller ... Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita ... Pah ... Och jag malde väl också krita? Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, liksom träffad av en dimma.
Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror jag. På det sättet prövas människorna, Sara. Prövas?
Dagens Ord
Andra Tittar