Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juni 2025
Här kröp han in i det mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg! Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller halvhögt.
I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig skämtsamhet. Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.
Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl, tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri. Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden.
Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.
Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert! inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det. Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper.
Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ... Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.
Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har tänkt på detta ... under dessa dagar ... Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli vår högsta angelägenhet. Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket nit.
Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag, jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke skulle kunna ristas i ett sådant. Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert?
Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med dig!
Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, jag går ensam. Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör. Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.
Dagens Ord
Andra Tittar