Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juni 2025
Men det är söndag, och alla äro ute, kanske har ingen hört hans ringning? Jag lyssnade andlöst efter en ny knackning. Men allt var dödstyst. Jag hade icke hört någon dörr öppnas till de andra rummen. Det måste alltså ha varit på entré-dörren, det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat få se honom, ifall jag ägt sinnesnärvaro att strax springa ned och öppna!
Och ändock, det var ett oförnekligt faktum att de tio fingrarna av mänsklig form hopknäpptes till en bönfallande åtbörd: de profundis clamavi ad te! Ännu alltför klentrogen, och fördummad av en empirisk uppfostran, lät jag saken ligga. Mitt fall har ägt rum! Jag förnimmer de okända makternas onåd vila tungt på mig. Den osynliges hand är lyftad, och slagen falla tätt på min hjässa.
Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis. Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist, har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller kommer att äga.
Detta retade David, som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer. Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt tecknade ögonbryn och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles klassiskt välformad.
Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga sig tillbaka.
Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan att det andliga slappas, som förenar honom och mig.
Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan. Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas. Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida en långsam och kvalfull död. Bättre att dö strax.
Han tyckte sig ha rätt att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge.
JULIA. Jag sagt ren, hvad jag har att säga, Mer än jag bort kanske; Jag vet, att mina ord ej mycket väga, Men sanna äro de. Jag märkt så nu som härförinnan, Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan, Och därför v. DANN. Har du velat ge En liten läxa åt din onkel arma, Som ägt två ögon att ert värde se Och dock ej lärt att älska, endast larma Om er, om allt på jordens rund. JULIA. Ack, misstyck ej!
Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt och förlorat, sade han lågt: I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade fanan i sanden.
Dagens Ord
Andra Tittar