Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 juni 2025
När de tänkte därpå och på den första resdagen, begynte deras kärlek återigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och hon ville slå armarna om hans hals och trycka sig till honom med en fullare hängivenhet än någonsin. Men den underliga blyghet, som hade smugit sig in mellan dem, gjorde henne försagd, så att hon talade med ett lugn, som hon icke kände.
Dock, länge räckte det visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda. Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro alldeles fulla med blåsor och sår.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa, nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på armarna ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. Så steg hans kärlek över hennes hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken.
Sedan fattade han tjänarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, rätt i armarna på de inträdande väringarna. Vita i månskenet som marmor kysste de smällande de skäggiga krigarna både på mun och kinder och följde dem till soffan.
Så satte han sig upp igen, alltjämt med armarna omkring mig, så drog han mig intill sig, så att mitt ansikte kom att hvila på hans axel, och hviskade med smekande vemod: Ni har haft ett lif utan sol och värme, icke sant? Jo. Stackare! Jag reste mig, kastade hufvudet tillbaka och såg på honom. Ser jag ut som en stackare? Nej, icke nu. Era ögon ha fått ett leende, som jag aldrig sett där förut.
Med armarna korslagda över bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.
Hans själ var i en besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af hans vida och goda fårskinnströja.
Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla, högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern, satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen.
I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man; och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt, larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken helt överröstades. Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden.
För resten var det märkvärdigt, att en kvinna alltid måste begå en riktigt stor dumhet, innan hon kan komma på god fot med en man. Det hade blifvit sent och vi måste tänka på att skiljas. Han lade armarna omkring mig och lutade för ett ögonblick sitt hufvud mot mitt bröst, som ett trött barn.
Dagens Ord
Andra Tittar