Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 oktober 2025
Så svängde han henne om, så att hon kom med ryggen åt honom, och hon kastade sig tillbaka med nacken mot hans axel, smidig och mjuk, med armarna bakåt kring hans hals. Nej, nu gör du mig alldeles tokig! utbrast han.
Men Månke han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade: "Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu då igen, lillpärla? Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner." Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade.
Han bar ett grovt rep om livet och var barfota och gick så fort och ivrigt, som såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart han hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och utan stora åthävor och sade helt sakta: För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har ingen talat med er om den gamle Jakob?
Han strök hennes kinder, hennes händer. "Lill'stinta, lill'stinta våran! Käre dej Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej." Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat släppa honom.
Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne: Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen. Kerstin såg på honom över sina glasögon: Ä han från vettet. De ä inte för såna som han. Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet: Ja, men ja vill. Ja vill!
Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af. Nej, jag vill icke att du skall förföra mig. Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och gaf mig ett halfhårdt slag på kinden. Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg. Tror du att kvinnor äro blygsinta? Ja. Nej.
Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full av trasor och ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot ljusbärerskan.
Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade. Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade balen. Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans krage och uppefter armarna.
Edmée gick fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
Han njöt med en svindlande glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för den lilla, så att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst. Förvirrad såg hon sig omkring utan att dock längre våga tänka på att springa tillbaka för att en sista gång slå armarna om den stränga systern.
Dagens Ord
Andra Tittar