Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 juli 2025
Med blekt men lugnt ansikte lade han armarna i kors över bröstet och stödde sig mot bordet, framåt, mot henne. Jag tror det, jag är just inte rädd, men det låter som om ni ville ha en dom avkunnad över er vad skall jag göra? Ni har bekänt att, att ni ni har skrivit och sagt att ni älskar mig. Vad kan jag svara?
Hon kastade en flik av manteln över nacken, midjan rörde sig, och den nedhängande gördeln var sirad med venusstjärnans lyckosamma och havsögda smaragder. Ärmarna släpade på marken, och yr av kärlek och medgång, såg hon upp mot Valdemar och svarade oupphörligt: Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!
Flickan grep henne plötsligt i armarna, hårt så att naglarna skuro halvmånar i skinnet. Mor ska inte säga något åt Daniel. Gumman strök bort hennes händer, den ena först, den andra sen. Kände på märkena. Nej. Vad skulle jag säga åt Daniel? Jag ska bara laga att han kommer bort med det första. Greven. Hon sköt flickan åt sidan, öppnade dörren, vände sig om.
Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig Valdemar i mina tankar. Var afton såg jag honom framför mig i mörkret i sovstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag!
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande, passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och såg hvarken åt höger eller vänster.
Och jag jag måste ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och småskrattade. Ni är så dum! sade jag. Ni säger att jag icke kan längta. Har ni längtat efter mig? Ja, ja, ja! Nej, gå icke stanna ett par minuter. Jag måste gå, men jag kommer igen. Jaså, ni kan längta så förfärligt?
Då gled det över, och paketet föll tyst och stilla ned på den vita snön. Den gamle kamrern stod där hjälplös, med händerna och armarna fulla kunde han inte göra mera än kasta förebrående blickar på paketet, vilket dock icke tycktes i minsta mån inverka på detta.
Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade över bröstet, det ena benet kastat över det andra tycktes han följa förhandlingarna, halvt road, halvt uttråkad. Tydligen betraktade han saken som redan avgjord till sin förmån. Åklagaren ingrep. Det kan ju vara möjligt, sade han, att vittnet av hänsyn till sin man och sitt rykte hållit en så viktig omständighet hemlig.
Jag befinner mig bland gamla vänner och kan tala oförbehållsamt. Nå. Min ställning, som under några decennier varit vad man kallar vacklande, börjar konsolidera sig högst famost. Mitt eldfängda sinne kastar mig i armarna på en liten inconnue. Jag levde som en sann älskare i den tron, att den lilla var medellös, att hon rent av behövde mitt beskydd. Jag har nu fått andra underrättelser.
Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet och liksom av ett behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt: Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera... Så kom hon åter att tänka på honom: Gud vet, om han alltid småler
Dagens Ord
Andra Tittar