Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juni 2025
När det då var gjort, då triumferade Sven. »Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.» Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera nöjsamma.
Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och hur långt borta han varit.
Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som han höll fram emot mamma. Men det behövde han inte ha gjort.
Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel. »Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville hindra mig från att gå till Sven.» »Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.
Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Det var genom denna kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade samman med den, vilken dag för dag gav honom livet, kunde Sven heller aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott, Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få, Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också. Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant: "Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna, om deras trolöshet och sådant snack... Jag gitter icke höra det. Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö, tror han alla flickor om gott. Håll munnen! sade Sven. Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade Pelle.
Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda barnen, utan att göra någon åtskillnad. När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade: »Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna hos dig.
Särskilt blir detta fallet, om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta. Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än förstående värme omkring sig.
Dagens Ord
Andra Tittar