Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juni 2025
Det var, som om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren in igen i sin säng. Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta: »Tyckte inte Sven det var roligt?» »Jo, ja orkade bara inte än.
Nåväl, sade Brackander, då dricka vi ännu en skål, och den för Ryssland! Nu gläntades på dörren, och Svalgrens rävfysionomi uppenbarade sig för de båda själafränderna. Nådig patron, sade tjänsteanden, Sven masmästare är här utanför. Visa honom in på kontoret, befallde Brackander. Patronen och kronolänsmannen lämnade matsalen och återvände till kontoret.
Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv vill.
Spöqvist satte sig åter i soffan, sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund, rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand. Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred härifrån.
Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål. Bra... Nå, vad genmälte patronen på det? Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där är barnsligheter, Johanna.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod. »Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.» Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen. Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar?
Men den djupa ångestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den förfärliga ansträngning, genom vilken han återvunnit sin besinning. Vid den hotande rörelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och Svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen.
De funno alltför sannolikt, att hjälten i Montans berättelse var deras gamle vän och bekantskap masmästaren, och vi överdriva icke, då vi säga, att de båda djäknarne kände sig djupt bedrövade över den olycka, som drabbat honom. Adolf frågade livligt, var Sven nu befann sig.
Ingrid frågade, vad det var för slags ärende, men väntade ej på svar, innan hon med en blick på Sven utbrast: Vad du ser besynnerlig och blek ut, käraste Sven! Vad kommer åt dig? Det är ingenting, Ingrid... Hör du, då du träffar Johanna och far, så hälsa dem mycket... mycket ifrån mig. Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga steg.
Dagens Ord
Andra Tittar