Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juni 2025
Blir det aldrig av, säger du? Är det bondblyghet eller tredska, vaba? Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i världen vill ha mamsell Petronella. Snack och dumheter! inföll patronen.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe. 4 September. Jag sitter här och tänker på lille Sven.
Din far var väl i alla fall en tjuv, likasom du själv, och här har du både för dig och din far och hela din släkt. Nordstjärneordenskandidaten Nikolaus Brackander höjde härmed chambrièren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansikte. Lädersnärten susade i luften, men innan den hunnit det åsyftade målet, hade Sven hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.
En tung slägga det här, sade Göran, i det han prövande upplyfte en sådan. Ja, inte duger en djäkne att hantera henne, inföll Pelle Larsson. Icke det? sade Göran, i det han fattade om ändan av skaftet och höll släggan horisontalt med rak arm. Bra, bra, sade masmästare Sven och klappade Göran på axeln. Herrn är en svensk gosse, det märker jag.
Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!"
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.» »Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven. Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak. »Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»
Jag vet blott, att det blev skumt omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade: »Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas med Sven, då skrek den lille: »Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.» Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod. När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"
Förvirrad och utan förmåga att tänka en redig tanke lämnade Sven masmästare herregården och gick, han visste ej vart. I hans själ tumlade känslorna om varandra som vågorna på en vindpiskad sjö; harm och bitterhet över den skamliga behandling han lidit, dystra aningar, smärta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjärta.
Dagens Ord
Andra Tittar