Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 november 2025
De första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster, voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" på hvilka inom kort följde ett med sådan styrka uttaladt allmänt "Tyst!" att stormen föll som för ett dråpslag.
Härmed var husfreden återställd, en lantlig frukost intogs i hast, och husets gästfrihet blev kontant gottgjord ur läderpungen. Sedan nu även stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart värd och gäster i god sämja i den rymliga notbåten på väg till Ekenäs stad. Om färden till Ekenäs och om ett kronans skepp.
Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade han gjort? Han hade ja visst, nu mindes han det. Koss ja, det var sant, den fick en tiggare Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre. Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen.
"Älskade Corallins maka regnet och stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla när hon ville färdas". "Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett menniskobröst, det är mera". "Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö, som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begär Hildred af Norna?" "Norna, hör mig.
Röken hvirflade opp mot hålans hvälfning och försvann genom osynliga remnor. "Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar".
Klockorna hade ringt annangången, när mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några.
Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans egendom, som hotas af undergång. Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut.
Och solen skymdes af moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring. Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga!
Hans bröst var som ett världshav, där stormen piskade upp skyhöga vågor. Ett år, ett år, ett helt långt år Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till dess någon kom och väckte en och sade: Här är frackkostymen, här är skorna lycka till
Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af snöstormen? Skola de uppätas af vargarne? Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.
Dagens Ord
Andra Tittar