Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 september 2025
Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor: Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta.
Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du har Singoalla förde handen genom Erlands lockar det är icke svart som mitt och mina fränders. Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra.
Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad, och hon sade: Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne och åter vara lycklig.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden, När sista fläkten gått med stim däröfver Och vattnets dallring byts till spegelglans: På en gång skingrades min smärta nu, Och jag var lätt till mods igen som blomman, När fästets källor flödat ut och hvalfvet Ånyo mot den tårbestänkta klarnar; Men medvetslös som blommans var min fröjd.
Han riskerar minsann ingenting, kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler. Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting!
Ty jag kände händer, som fattade om mig och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag vill. För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar.
Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag kunde höra dem: »Jag ... håller ... så mycket ... av er.» Jag måste hava skrikit av smärta.
Jag försökte tala henne till, jag försökte att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle komma, när den en gång bröt ut. Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde, var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig och drog mig till sig i soffan.
Ibland, när farten norr ut blef för stor Och mången kämpe grät af harm och smärta, Då bet han tänderna ihop och svor, Men tåren gömde han uti sitt hjärta; Blott pressadt från hans läppar hörde vi: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi. Och dagen kom, hans festdag, då vår här Med ära kunde veckla ut sin fana. Vid Revolaks ljöd ropet: 'I gevär! Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.
Och nu medan jag skrifver nu känner jag nästan smärta, liksom en samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm och älska utan misstro. Men jag kan icke. Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen.
Dagens Ord
Andra Tittar