Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 oktober 2025
Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an.
Jag har ju inte packat upp.» Han smålog. »Hör der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din lärare.» »Det sade din far också.» »När?» »När han läste hvad jag skrifvit.» »Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?» Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log. »Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken.
Sedan Henning Berger skref dem, har han ingenting haft att säga. Och han har följaktligen inte heller vi frånse ett par noveller gifvit något särskildt anmärkningsvärdt. Måhända är John Claudius' äfventyr det märkligaste han åstadkommit under dessa senaste år...
Här har skalden oafbrutet i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde. Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd.
Bruden, hon som bodde hos kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet.
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande. Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.» Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så! Det var det som var så afskyvärdt. Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till Lund morgon.
Så besjunger han på latinsk hexameter riksrådet och generalen Fårbus' enka, som dog den 22. september 1668. Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter.
Det kändes som skulle jag icke kunna lefva längre. Dock först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär så här: »Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund får af sin herre.» En half timme senare kom han.
De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig sjelf för att slippa höra lättsinniga historier. Fy fan, du är ju läsare, sade en dag en kamrat offentligt. Ja, det är jag, sade han. Han ville icke förneka sin frälsare. Skolan blef nu olidlig.
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.» »Nå men novellerna och teaterpjesen?» »Ja, det är ju det han lefver på förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.» »Han skrifver ju på en roman nu.» »Han vill, men han kan inte.» »Hvarför icke?»
Dagens Ord
Andra Tittar