United States or Venezuela ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans principal oroades öfver hans rastlösa flit och skref till föräldrarne "at han fruktade Carl skulle genom sin ihärdiga flit göra sig skada; då han studerade halfva nätterna i böcker, hvilka ännu för honom voro för höge och dem Herr Grünberger gifvit honom".
Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt. Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon innerligt hennes hand och kyste den. Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm kring hennes hals. Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef intresset henne öfvermäktigt. » När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för det att jag kysste henne på kinden.
Alltså bör jag vara nöjd nu. Jag vill vara det. Jag måste vara det. Eljes skall min arbetskraft åter knäckas. Nu vet jag hur det går. Men jag ångrar icke att jag for hit. Må det komma till en kris! Allt är bättre än ovissbeten. Jag måste ha klarhet; känna fast mark under fötterna. Ja, nu vet jag hur det går; men jag ångrar ingenting utom att jag skref.
Honom lämnade då den förståndiga Hedda att ensam Stoja och fria, och gick till sin fru, där i salen hon träget Räknade kläder till tvätt och skref dem i ordning på nota. Leende hörde hon sen, hvad i hushållskammaren Ontrus Skrikit och gjort, och vid Heddas berättelse kom hon ur räkning. Men då den brunskäggyfvige Ontrus såg sig allena, Glömde han kärleken strax och slöt med de luftiga sprången.
Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa jag hade ju god öfning.» »Hur så?» »Jag skref alltid för din far.» »Skref för honom?» »Ja.» »Hvad då?» »Bref. Allting.» »Kunde han ha så mycket att skrifva?» »Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman lärd professor.» Han drog på munnen åt det sista ordet.
Hon skref vers och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt framställningen.
Hon hade i flere dagar varit fåordig och kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd deraf vid dåligt lynne gaf honom då och då små stickord. Men ej ens detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma kände sig öfvergifven, olycklig.
Alma slet upp biljetten. "Ni försvann så oförmodadt i går afton," skref han. "Fru Leistén sade, att ni hade gått hem ensam, och hon gaf mig tillika några antydningar, hvilka läto mig ana, att det fanns någon särskild orsak till att ni så hastigt drog er tillbaka. Jag skulle så gerna vilja träffa er. Kom, fru Karell, ut att åka skridsko i dag på förmiddagen.
Och jag som trodde, att han på det bestämdaste skulle motsätta sig." "Kommer ni ihåg klockan sju!" Nymark fattade ännu en gång hennes hand. "Jag skall inte glömma." John skref, då Alma kom tillbaka och satte sig på sin förra plats vid bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete. Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och såg allvarligt på Alma.