United States or Zambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke. Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, som var närvarande, att avlägsna sig.
Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen: Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene huvudet.
Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans plåga och ensamheten med henne hans största glädje! Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur men helst civiliserad. Synd att deras smak var så olika ... om man bara snart komme hem...
Jag blef kall, men jag ville icke visa det; då skulle han ha gissat sig till orsaken. Min liknöjdhet eggade honom visst ännu mera; han såg angelägnare ut än någonsin, jag var mycket reserverad. När vi nu bara ha dessa minuter kvar, så sätt er någonstans, där jag vågar kyssa er! Nej. En åtbörd åt dörren. Är ni rädd? En nick. Kom hit! Här kan ingen se oss! Han sprang bort på andra sidan dörren.
Det var en gråkall decemberdag en vecka före jul. Vinden svepte omkring den lilla stugan och kastade liksom på lek stora hopar af snö på hennes väggar. Fru Henriksson satt vid fönstret sysselsatt med sin sömnad, och Anna, som på natten ej kunnat sofva för värk, låg nu tyst med slutna ögon i bädden. Då rycktes dörren hastigt upp, och Frits rusade in med skolväskan svängande i den högra handen.
Han överdrev sin egen känsla för detta “otacksamma släkte“ och beskrev vad han gjort för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och sitt eviga martyrium. Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i ett slags slö förtvivlan.
Än röd som en vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg aldrig upp.
Gå in i din herres glädje. Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit. Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket.
Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en nöt. Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm.
I det sätt, på vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan helt enkelt i behovet att imponera.