Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Han arbetar, för det han älskar arbetet, han kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La Feuillade, som är mig så kär, därför att hon sådan som hon nu en gång är vuxit sig in i mitt väsens grund.
Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks. Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas.
Mången kämpe, van att akta Lifvet blott som stundens lån, Kunde stå och tyst betrakta Gubbens vandring långt ifrån, Glömma bivuakens nöje Blott för nöjet att en stund Le, men med sitt bästa löje, Åt hans underliga rund. Och man sade: "Hugg och klappa Var hans rop i stridens ras; Nu så får han gå och lappa Hvad han nyss här slog i kras.
Båda ländernas intressen rörande utländsk handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen dörr och Fred tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna af vår egen ras.
Sanningen är att vi alltför troget följt Skriftens ord, som säger oss, att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt vår humorist, Mark Twain, förklarade alltsammans vår ras är så saktmodig. I alla händelser synas vi ha skyndat oss upptäcka, att det sanna och enda säkra beviset på jordens rätta besittningstagare var att de talade engelska. Denna utvidgningsepok måste snart gå öfver.
Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom. Plötsligen ryckte han till. Hon hade talat! Va var de ni hette? Stellan Petréus. Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska. Stellan sade ingenting.
Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes intet. Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande.
Han såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke fordra af lifvet.
Ännu så händer det mången stund, Då vid kvällens trefliga härd Man träffar från kriget en gammal kund, Att man talar om Lotta Svärd. Hur trumpen kamraten förut man sett, Får strax han ett blidare drag, Och de grå mustascherna krusas lätt Af leende välbehag. Han minns, hur ofta från stridens ras, Från segerns blodade fält Han kommit tröttad och tömt sitt glas I Lottas bräckliga tält
Det är sant att vår ras är det äkta nomadfolket, som ständigt vandrar på jorden, utan rast eller ro. Då vilade händerna på det vibrerande röret vid brunnen det behöfs starka nerver för att gå så nära intill det skrikande bruset och den hvirflande lågan öfverraskades vi af dess isande köld.
Dagens Ord
Andra Tittar