Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 september 2025
På muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna: CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES; HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS. HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS! NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS. En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. Första scenen. Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson. Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.
Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knä't och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven.
Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta hvad han studerat i Upsala.
OLOF KLAESSON. Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. Ty som, näst hertigen, af alt på jorden jag hatar sorgen mest, så har jag sökt förnärmad vänskap vända bort i löje och skratta ut dig ur min glada själ. Men som det orätt var, låt det bli glömdt! Och nu ett ord ej om hvad föregått; här har du gamla vännens hand tillbaka.
Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden. »Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag. Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade: »Ja.» Jag hade för övrigt icke behövt fråga.
Olof hade redan börjat i skolan, och Svante hade icke långt igen, innan han också skulle börja knäcka de torra nötterna på kunskapens träd. Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon hade gråtit.
Han lovade att komma, och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes härska ensamma i hela det tysta huset. Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig. »Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.
Långa stunder stod han stilla och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och lade båda sina armar om hennes hals. Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet och såg in i hans ögon. »Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Dagen därpå skulle hon åka till lasarettet. Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen mitt emot sängkammardörren. »Har du setat här länge?» sade jag överraskad. »Ja», svarade gossen enstavigt. Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting med ens hade blivit.
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom. Men nu tillade store-bror: »Inte går det an för dig, som har fästmö.» Och det grep Sven djupt. Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår. »Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
Dagens Ord
Andra Tittar