Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 september 2025
LAUR. PAULINUS. Hvilken sällsam tanke! Därtill er ställning altför ringa är. Blott som en gammal vän jag talte här. Tredje scenen. De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson. Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, min egen tanke vill mig själf förföra. STÅLARM. Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.» Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han: »Står där ingenting om Nenne?» Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade: »Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?» Men Sven gav sig inte.
JOHAN FLEMING. Således döden! Blott en flyktig dröm min lefnad var, och intet spår på jorden jag lämnar efter mig. O, det är tungt, det är dock tungt att i sin ungdom dö! Sjunde scenen. Johan Fleming. Fångvaktaren. OLOF KLAESSON. Jag måste bort. Har något värf du kvar, som fullborda jag kan? JOHAN FLEMING. Min moder hälsa och skaffa Sigrid en välsignad graf. Farväl! OLOF KLAESSON. Farväl!
Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre tröstare än jag. Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig, som om allt varit som det skulle.
Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från hemmet.
Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort. JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig! OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn! JOHAN FLEMING. Lef du för det! FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer! Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser. Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö! Fjärde scenen. Fångvaktaren.
Godt, godt, då kunna här vi vara lugna. Du ämnar resa? JOHAN FLEMING. Ja och eder dotter? STÅLARM. Därom vi tala må ett ord ännu. Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot beskickningen. De här må svalka sig. OLOF KLAESSON. Hvad hin har farit i min käre broder? Han knapt mig ser, är tvär som vore han den adopterade, och jag, minsann, den äkta pojken så till själ som moder. Andra scenen. Daniel Hjort.
Det är för galet med en sådan circulus vitiosus! vilken jag för resten har förutsett i mitt tjugonde år, då jag diktade mitt skådespel Mäster Olof, som blivit mitt eget livs tragedi. Vad tjänar det till att ha framsläpat en mödosam tillvaro under trettio år för att genom erfarenheter vinna det, som jag i förväg hade fattat i begrepp?
Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den allmänna misströstan och undfallenheten.
När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna. Olof tog emot sin bok och Svante tog sin.
Dagens Ord
Andra Tittar