Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 oktober 2025
»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna, på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.» Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan, och in kom Kinumé.
Då hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det varit stor middag med bal på Stora hotellet.
Våra förklarade ögon , då de se lammet midt i tronen, våra öron , då de tjusas af den himmelska musiken, våra luktorgan , ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen från hans älskliga person.
Trött, utmattad, förstår jag icke varför jag lyder ett barn, men det finnes i hennes röst ett tonfall, som jag ej kan motstå. Då drar en positivspelare till med en vals utanför dörren. Jag föreslår lillan att dansa med barnflickan, som har följt henne. Lockade av musiken komma grannens barn dit, och i min förstuga blir det en improviserad bal, sedan positivspelaren ombetts stiga in i köket.
Johan hörde skalor och öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna spela, men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och spelade genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det.
Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en hemlighet. I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.
Men nu skulle linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd kommandoropet: "Framåt marsch!" En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men pipan allena, ty trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare.
Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd! Bravo! Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt och stoj. Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på årorna.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna.
Och under allt detta blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.
Dagens Ord
Andra Tittar