Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring. Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård. Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt.
Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt. Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det satt två vid pumpen.
Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet. Vem ä gamla Kerstin? Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård. Kalle nickade betänksamt. Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i fingertopparna. Nu spärrade Kalle upp ögonen: Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi göra dä? Ack, dä va sant!
Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom: Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu? Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade: Håll käft, käring! Därmed stängde han dörren. Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp.
Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om inte rabulisterna syntes. Till slut kommo de, hela raden. Han sprang emot dem. Redan på långt håll ropade han: Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen? De sågo på honom. Till slut svarade Agust: Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä sossalister. De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.
När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga. Han fick till straff sitta kvar fem minuter. Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro.
Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången. Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.
Han skämdes över att vara mörkrädd och ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och ställde sig vid hans säng. Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne hos honom. Den andra invändningen var: Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för dä vill ja inte. Varför vill du inte det?
Tja, det ska det nog bli. Ska dä bli regementsmusik? Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det? Ja trodde dä. Du tror så mycke. Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa! Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.
Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va mä? Men nu bröt indignationen fram ur Agust: Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du skulle få va mä, men ja sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va? Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som nickade bekräftande.
Dagens Ord
Andra Tittar