United States or Jersey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade ånyo hennes hand. "Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna! Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte sant?
Och när turken nu till stället hunnit, Springer Radul fram att gripa honom, Fattar hästens tygel med sin ena, Turken med sin andra hand i brickan Och till marken rycker honom neder. Käckt till bistånd hans kamrater ila, Och de fånga lefvande Osmanen. Honom ber vid brodernamnet Osman: "Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder, Skona lifvet, du i Gud min broder! Tag i lösen tusende dukater!
Klädd i slitna krigarkläder Låg han, Munter, i sin låda Hopklämd mellan fyra bräder, Trygg och nöjd att se i döden, Som han var i alla öden, Samma kämpe som i lifvet, Mindre färm blott, det är gifvet. Hur han var till börd och minnen, Hjärta, språk och kraft och sinnen Som en slant till krigsman slagen, Allt drog gubben Buss i dagen.
Och därunder började lifvet emellertid utöfva på mig en större dragningskraft. Änskönt jag ofta öfverfölls af en svår tungsinthet, kunde jag dock däremellan af hela min själ hängifva mig åt dans och förlustelser. Den erotiska känslan vaknade, men var i allmänhet af en ganska flyktig natur.
Den finge ej förstoras, om Eurysakes I lifvet vore; om han dött, den kunde ej. HYLLOS. Är det ditt ord, det sista? TEKMESSA. Mitt beslut du hört. HYLLOS. Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig; Jag måste till de våra. LEDSVENNEN. Drottning, Hyllos' arm Syns blöda. HYLLOS. Blott en rispa af Timokles' spjut; Han kastar det ej mera.
Jag vet att du är ond snyftade hon, mycket ond och att du skulle kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu. Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det. Peltonen började äta.
Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen. Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står jag inte ut med.
Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på för att få det att kallna.
Den som pockar på tacksamhet är värre än en fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning i en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut öfver lifvet.
Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek. Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala? Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de sökte. Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol. Lifvet hängde ännu kvar.