Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 juni 2025
Det håller jag inte alls för otroligt.» »Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.» »Vad har hon då sagt, om jag får fråga?» »Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera beredvilligt än sanningsenligt. »Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta. »Ja, men du är den störste idiot , hon känner, har hon sagt.» »Det är lögn!»
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka. "Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."
När den sköna maj med sippor kommit, Kransa tärnor sina bruna lockar, Skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada. Glad är den, som bär ett vackert smycke, Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad, Glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, hvem gladast är af alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.
Undrar just hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen. Jag känner några, de äro ej så oäfna, inföll Bibbi. Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. Är jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.
Här är han som hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg, brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär.
Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet. Som nu denna julmorgons stämning. Lampan susar.
Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen. Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare.
»Hvarför det?» »Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger an på mig fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den känslan måste jag afskudda mig.» »Såå? Hvad tycker du för resten om henne?» »Bra.
Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde. Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar. Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet? Nej, nej. Hon skrattade och skakade på hufvudet.
Och i alla händelser vaknar hon före mig i morgon bittida. Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha. Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl.
Dagens Ord
Andra Tittar